Jag reagerade inte på tilltal

Pulicerat på UH:s blogg maj 2015

Mitt namn är Lovisa Stenberg, och jag sitter som styrelseledamot i Unga Hörselskadade. Jag har suttit där två år tidigare, röstades in som suppleant på förra årsmötet, och tillfrågades platsen när en ledamot hoppade av. Så nu är jag med på resan igen, och ärligt talat så saknade jag tiden som ledamot. 

Jag föddes med min hörselskada. Alla i min familj har någon typ av hörselskada. Jag hör sämst i familjen och jag har avsaknaden av hörselstrån i snäckan som orsak. Mina föräldrar märkte snabbt att jag inte reagerade på tilltal, så jag fick mina första hörapparater när jag var två och ett halvt år gammal. Så för mig har de alltid varit en naturlig del av livet. 

Trots detta har jag gått i en helt vanlig skola. Ingen specialskola för hörselskadade, jag har inte ens fått lära mig teckenspråk i skolan. Så, likvärdigt som andra hörselskadade som gått integrerat har jag alltid varit utstött och utfryst. Jag blev kränkt av eleverna, lärarna och till och med kuratorn som fanns där för att hjälpa mig. Vändningen kom i gymnasiet. Kamraterna där hade en helt annan syn på min hörselskada, de accepterade att jag inte hörde och tog inte åt sig så fort jag inte svarade på tilltal. Det var helt underbart och för första gången var jag inkluderad. För mig har det varit viktigt att inte glömma bort att stå upp för mig själv. Jag ska aldrig skämmas över den jag är!

Så, hur började min UH-resa? Mina föräldrar deltog i föräldraträffar som HRF (Hörselskadades Riksförbund) anordnade och där fick de höras talas om UH. Vi blev medlemmar och fick åka på ett läger, jag och min bror i Umeå. Det var helt underbart läger. Vi fick träffa människor i samma situation och det var så givande. Det allra bästa var lägerledarna. Jag måste få tacka dessa engagerade ledare som fick mig intresserad att engagera mig i UH. Först gick jag med i dåvarande lokalföreningen i Västerbotten och satt i deras styrelse, och från ingenstans fick jag en förfrågan om jag ville vara med i riksstyrelsen. Självklart tackade jag ja, och även om jag inte kunde delta på årsmötet det året så röstade UH in mig i styrelsen. Det var min resa in i det hela och jag vet att jag kommer fortsätta engagera mig mycket längre. 

Varför stannar jag kvar? Vad är det som är så roligt med UH att jag faktiskt stannar kvar i föreningen, och framför allt i styrelsen? Det finns så många olika svar på dessa frågor beroende på vilken individ man är, men min främsta orsak är såklart att vi knyter vänskapskontakter för livet. Vi får träffa varandra, dela med oss av erfarenheter och har tillsammans möjligheter att påverka framtiden för våra medlemmar och för alla andra runt omkring. För vi jobbar ju inte bara för unga hörselskadade, utan vi samarbetar med andra ungdomsorganisationer. Tillsammans blir vi starka. 

Min absoluta dröm för UH vore att vi växer oss större, att medlemsantalet ökar stadigt, att vi får synas, påverka och argumentera för bättre attityder, bättre förutsättningar men framförallt öka kunskapen ute i samhället. 

Så, då vet ni lite mer om mig och jag hoppas att min text finner glädje och inspiration för er alla UH:are! Tillsammans är vi starka!

Tack och bock
Lovisa Stenberg