Tallheden, inte Kalvheden!

Publicerad på UH:S blogg maj 2015

Jag heter Edvin Lidén och jag sitter med i UH:s riksstyrelse samt UH Örebro. Jag har en hörselskada någonstans i mitt inre öra, och den blev upptäckt då jag var fyra år gammal. Innan jag fick mina hörapparater var mitt språk inte särskilt utvecklat för min ålder, jag talade då otroligt otydligt och jag hade svårigheter att bli förstådd. Det växte frustrationer runt omkring mig, och jag kände mig så dum då jag ibland aldrig förstod mina egna föräldrar.

Åren efter att jag fick mina hjälpmedel så kämpade jag ännu med språket, jag hade ett ordförråd sedan innan, men väldigt många ord och namn var felaktigt inlärda. Jag är delvis uppväxt på min farbrors bondgård, som jag trodde hette Kalvheden. Men min farmor uppmärksammade mig en gång att: ”det heter Tallheden, inte Kalvheden”. Jag hade alltså antagit att det hette Kalvheden för att det fanns kalvar där, då var jag ändå kring sju-åtta år gammal och ingen hade påpekat det för mig innan. Samma sak var det även med hamburgare och handburgare, Kamilla och Kan-illa.

Det är sådana små saker som skapar utanförskap, jag talade nästan ett eget språk som bara få förstod. Jag har alltid varit en väldigt pratglad människa, speciellt då jag var yngre, det gick liksom inte att få tyst på mig. Så då uppstod det ganska ofta missförstånd när jag träffade nya människor, vilket till slut tärde på mitt självförtroende. Under många års tid var jag mycket mer lättretlig och disharmonisk, jag föredrog att vara ensam efter skolan framför att umgås med kompisar.

De enda gångerna om året som jag kände mig förstådd, det var då jag fick umgås med andra hörselskadade i min ålder. Det började med några barnträffar med HRF, sen genom kontakter kom jag i kontakt med UH och började gå på deras läger. Jag åkte gladeligen varje år, och jag började gå på större och större aktiviteter. När jag var 13 år åkte jag ensam med tåg från Västerbottens inland till Vetlanda, Småland, för att kunna delta på det årets ungdomskonferens – det var väldigt stort steg för mig. Jag började växa som person igen, och jag började ta tag i mina problem. Jag fick höra mer om mina rättigheter i skolan, och tips på var jag borde vända mig för att få saker att hända. Det blev mer och mer krav på min hörande grundskola, och jag följde även ett tips att besöka riksgymnasiet för hörselskadade (RGH) i Örebro.

Idag pluggar jag andra året på teknikprogrammet på RGH, jag möter massor med andra hörselskadade ungdomar varje dag, och jag har äntligen fått börja lära mig teckenspråk. Jag trivs så bra här, det är bland det bästa jag har gjort och nästan allt är tack vare kontakter inom UH. Hade jag missat UH hade jag säkert gått på ett hörande gymnasium någonstans, suttit i ett stökigt klassrum och fått gå hem med huvudvärk varje dag.

Jag hoppas att andra hörselskadade ungdomar får uppleva samma typ av ”wow”-känsla som jag fick när jag först upptäckte UH. Mvh Edvin Lidén